Shine my global family!

Jag har undersökt hur situationen för barn med olika handikapp ser ut i Bangladesh. Och efter att ha besökt flera olika organisationer och familjer kan jag börja med att konstatera tre saker.

1. Det finns alltid hjälp för den som har pengar.
2. Det är en extremt liten del av befolkningen som har så mycket pengar.
3. Det finns människor som med nästan obefintliga resurser verkligen ger allt för att hjälpa andra.

Mitt första besök var på en NGO- non government organisation, som hette SUS. De hade olika inriktningar och en av dem var en liten mottagning där det finns en sjukgymnast. Hon tar främst emot barn med olika handikapp och funktionshinder, merparten av dem är under 6 år. Så de arbetar för att sänka barnadödligheten. Den delen av SUS startades för 10 år sedan.

Några exempel på sjukdomarna som barnen som kommer dit har är: dövblindhet, autism. Några har sjukdomar som gör att de inte kan gå, inte kan tala, att de är harmynta, etc.
 

SUS ligger i ett väldigt fattigt område nära staden Netrakona i norra Bangladesh. Och resurserna för sjukgymnasten är väldigt små. De har ca 1700 patienter per år och varje år kommer ca 120 nya och det är fler än de egentligen kan ta hand om. Därför kan de tyvärr inte ta emot alla som behöver hjälp och de kan heller inte följa upp gamla patienter och låta dem komma på återbesök så som de behöver. De har endast öppet 2 dagar i veckan.

För att spara tid och pengar har de börjat lära ut sjukgymnastik till föräldrarna till de sjuka barnen så att de själva ska kunna hjälpa sina barn i det egna hemmet. Ibland går personalen på SUS även hem till familjer som de vet har det svårt för att lära dem.

På SUS har man på grund av pengabrist tillverkat egna instrument för att använda i sjukgymnastiken. Då använder de sig av flera olika material, t.ex. lera och papper.

Då SUS startade den här verksamheten 1998, var det många familjer som skämdes över sina handikappade eller utvecklingsstörda barn och gömde dem i hemmen. Men i och med att SUS såg problemet och öppnade kliniken har fler och fler insett att hjälp går att få och vågar öppet visa sina barn.
 

Men fortfarande ordnar SUS och flera andra organisationer möten på landsbygden i Bangladesh där de samlar kvinnor för at berätta om olika störningar, så att de får klart för sig att det inte är djävulen som har flugit i barnen eller en förbannelse, utan att det är helt naturligt. Men ännu är skammen över barnen ett stort problem i landet.

Om något barnbehöver opereras måste de åka till huvudstaden Dhaka där det finns ett stort center som heter CRP. som ligger flera timmar bort från Netrakona och det är få som har råd.

Till SUS och andra organisationer skickar CRP nyexaminerade sjukgymnaster för att lära ut nyheter inom sjukgymnastik och läkarvård.

På SUS beräknar man att ca 80-90% blir bra om de kommer dit i tid.
 

Vi bodde på SUS, i samma hus som sjukgymnastiken och det var så märkligt för det fanns ramper mellan våningarna, men de var igenstängda så att en rullstol i alla fall inte skulle kunna köra där. Men tydligen skulle de öppna upp dem om ett tag då de utökar sjukgymnastiken och hjälpen för handikappade. Men bara att riva de väggarna skulle kosa jättemycket pengar så det tror jag kommer röja väldigt länge.

CRP

Landets enda stora rehabiliteringscenter för handikappade, utvecklingsstöda och strokepatienter, etc. finns i Dhaka. Det heter CRP och tar emot ca 200 patienter varje dag. CRP får pengar från olika fonder i västvärlden. Och personalen får ibland möjlighet att resa till andra länder för att lära sig nya saker.

CRP har 5 instanser i landet och har små projekt i 61 distrikt.  Där ordnas möten för handikappade där de kan diskutera sina rättigheter. De satsar även på utbildning av kvinnor och barn på landsbygden.

Om ett sjukt barn söker hjälp får det komma och bo på CRP i 2 veckor tillsammans med sin mamma. Då bor de på golvet tillsammans med andra barn och mödrar. Efter de 2 veckorna kommer de tillbaka 1 gång i månaden som uppföljning.

Det finns 21sovplatser och det är ca 42 barn som kommer varje månad och som bor där under tiden.

Man har som mål att hjälpa patienterna ut i samhället och att få dem i arbete, därför har ca 10 % av de anställda någon form av handikapp.

De använder bl. a. gruppterapi och handterapi med olika material. 84 % av de sjuka är extremt fattiga och det är beroende på den misär som de lever i som de blir sjuka. De få gratis behandlingar, för övriga är det väldigt billigt.

Bangladesh är ett mycket mansdominerat samhälle och 6 av 7 patienter är män.

Något som är lite intressant är att sjukgymnastutbildningen i Bangladesh är 5 år, i Sverige är den bara 3 år.

Man har satsat på några saker som är extremt ovanligt i Bangladesh men vanligt i västvärlden och det är att använda sig av vattengymnastik och ridning i rehabiliteringen. Så man har satsat pengar på att köpa en häst (den enda vi såg på hela resan) och att bygga en pool.

Allt är handikappsanpassat med ramper, etc.

På CRP finns även skolundervisning för ca 300 elever.
 

Jag minns särskilt 2 tjejer på CRP. Den ena var Amy, 13 år. Hon kom dit några år tidigare. Hon var psykiskt sjuk och pratade inte. Hon hade haft det jättesvårt innan hon kom till centret och hade bland annat blivit våldtagen många gånger och på grund av det blivit ännu mer inbunden.

En annan ung kvinna som jag träffade satt i rullstol och ingen visste hur gammal hon var. Troligtvis i 23-årsåldern. Och de trodde att hon hade en cp-skada. Men hon hade inga föräldrar och kom till CRP när hon var liten. Då fick hon stanna.

Det som var spännande var att vi fick se så stora kontraster i landet. Efter att ha besökt CRP så åkte vi till ett litet center med skola och sjukgymnastik för utvecklingsstörde och handikappade. Där fanns nästan inga resurser. Eleverna är mellan 3 och 25 år. Endast 4 lärare på 40 elever, det är ungefär motsvarande siffra i Sverige när det handlar om friska elever. Dessa elever behöver hjälp med allt. Eleverna kan få stöd från organisationen så att de inte behöver betala skolmaterialet, men om de t.ex. behöver hjälp att ta sig till och från skolan kostar det 70 thaka/månad = 7 kronor. Den lilla kostnaden är det många som inte har råd att betala och då kan deras barn inte gå i skolan.

Eleverna får lära sig mycket praktiskt i skolan så att de ska ha en chans att försörj sig då de slutar. Det kan handla om att lära sig att sy t.ex.

Men jag tror personligen att det är väldigt liten chans att de får jobb efter skolan, för arbetslösheten i Bangladesh är generellt väldigt hög och då är det nog ännu svårare för dem som har ett handikapp.

Den här organisationen heter Swid och den har 42 skolor i landet. Men det finns även andra liknande organisationer.

Det kanske låter som om det finns gott om organisationer som hjälper barn med särskilda behov och det finns relativt många, men i själva verket är det väldigt få som verkligen får hjälp. Det beror främst på att det är så få som har råd med vård. Och då det finns ställen där hjälpen är gratis kan många inte ta sig dit på grund av att resan dit kostar pengar och de flesta bor ju isolerat ute på landsbygden.

Men situationen blir bättre och bättre, mycket har hänt de senaste 10 åren och alla jag träffade var optimistiska och såg ljust på framtiden.