Ett visum och ett svenskt monsunregn.
Nu har jag antagligen tagit den längsta bloggpausen under min historia i Globalfamily. Och det beror på att det bara bor en enda sak i mitt huvud numera; Bangladesh. Bangladesh Bangladesh Bangladesh. Vet ni att när jag skriver detta är det ungefär 10 dagar, 18 timmar och 55 minuter tills jag landar? Jag har nämligen installerat en countdown timer som till och med räknar sekunderna!
Allt som oroat mig har äntligen fallit på plats. Jag har fått mitt efterlängtade visum, med rätt siffror på rätt plats, efter att ha ringt och stressat ambassaden minst en gång i veckan. Jag har växlat pengar. Jag har handlat torrschampo, chokladpuddingspulver, kalvbuljong, plåster, laddat mp3n med svängig musik, köpt en deodorant som doftar oliv, samt beställt tid för ögonfransfärgning på stadens skönhetssalong. Allt man kan tänkas behöva för en 5,5 veckors vistelse i ett regnigt Bangladesh.
Varje gång det har regnat har jag sprungit ut i trädgården och försökt gissa hur en monsun känns. Jag har dessutom funderat på diverse plastanordningar jag skulle kunna uppfinna för att min mobil helt säkert ska överleva regnet..
Utöver det har jag lyckats skriva 4 listor med olika längd de dagar jag har spenderat i kyrkan som kyrkvakt och flagghissare och ljuständare/släckare och vykortförsäljerska.. En packningslista, en ha i hangbagaget-lista, en to do-list och en önskelista till Matilda. Jag vet att hon sitter på en hel del myggmedel och vå(r)tservetter.
Så, jag är ledsen Globalfamily, de närmaste 10 dagarna 18 timmarna och 38 minuterna kommer det, från min sida, vara rätt torftigt med inlägg som inte på något sätt är relaterade till min Bangladeshresa. Inga upprörda inlägg om hur rasism får flöda fritt i Schweiz, inga bildserier från globala midsommarfiranden, inga poem om studentmössor och inga nakenbilder från förra årets föreningspresentation. Det blir Bangladesh. Hårt och skoningslöst.
/Susanne, och hennes efterlängtade visum hon numera alltid ser till att bära närmast hjärtat.
Allt som oroat mig har äntligen fallit på plats. Jag har fått mitt efterlängtade visum, med rätt siffror på rätt plats, efter att ha ringt och stressat ambassaden minst en gång i veckan. Jag har växlat pengar. Jag har handlat torrschampo, chokladpuddingspulver, kalvbuljong, plåster, laddat mp3n med svängig musik, köpt en deodorant som doftar oliv, samt beställt tid för ögonfransfärgning på stadens skönhetssalong. Allt man kan tänkas behöva för en 5,5 veckors vistelse i ett regnigt Bangladesh.
Varje gång det har regnat har jag sprungit ut i trädgården och försökt gissa hur en monsun känns. Jag har dessutom funderat på diverse plastanordningar jag skulle kunna uppfinna för att min mobil helt säkert ska överleva regnet..
Utöver det har jag lyckats skriva 4 listor med olika längd de dagar jag har spenderat i kyrkan som kyrkvakt och flagghissare och ljuständare/släckare och vykortförsäljerska.. En packningslista, en ha i hangbagaget-lista, en to do-list och en önskelista till Matilda. Jag vet att hon sitter på en hel del myggmedel och vå(r)tservetter.
Så, jag är ledsen Globalfamily, de närmaste 10 dagarna 18 timmarna och 38 minuterna kommer det, från min sida, vara rätt torftigt med inlägg som inte på något sätt är relaterade till min Bangladeshresa. Inga upprörda inlägg om hur rasism får flöda fritt i Schweiz, inga bildserier från globala midsommarfiranden, inga poem om studentmössor och inga nakenbilder från förra årets föreningspresentation. Det blir Bangladesh. Hårt och skoningslöst.
/Susanne, och hennes efterlängtade visum hon numera alltid ser till att bära närmast hjärtat.
Kommentarer
Trackback
