Globalfamily´s gästkrönika nr 3!
Sedan 1975 ockuperar Marocko två tredjedelar av Västsaharas territorium. Idag ger både EU och USA sitt bifall till kolonialmaktens plundring av landets naturresurser, bland annat fosfatgruvorna och de viktiga fiskevattnen.
Ingen nation i världen har erkänt Marockos anspråk på Västsahara och FN betraktar området som ockuperat. Afrikanska unionen har erkänt befrielserörelsen Polisarios anspråk på en egen stat. Sverige, som inte längre vågar göra egna utrikespolitiska ställningstaganden, uttalar sig inte för Västsahara så länge EU inte gör det. Under tiden ägnar sig Marocko åt att bygga marockanska bosättningar på Västsaharas territorium för att kunna ta över landet med hänvisning till folkrätten i framtiden.
Att EU inte vill gå ut med ett erkännande är illa nog. Men sedan 2006 deltar man också aktivt i utfiskningen av Västsaharas kustvatten genom det fiskeavtal som då slöts med kolonialmakten Marocko.
Det hedrar Sverige något att man som enda stat röstade emot detta avtal, även om det inte alls räddar ansiktet på vår nuvarande inkonsekventa och förskrämda utrikespolitik. I ljuset av det folkrättsligt helt förkastliga erkännandet av Kosovo framstår Västsaharas långa väntan på Sveriges bifall som än mer barockt.
Leo
