födelsedag :)

Ja, tro det elller ej, jag fyllde faktiskt 19 år igår. Snart får vi, som Matilda skrev, faktiskt börja kalla oss "global-damerna". Och om 1 år har jag närmare till min 40-årsdag än dagen jag föddes. Hua. Vi börjar bli lite till åren nu. Hur som haver. Jag har tillbringat min 19:onde födelsedag på jobbet, där jag har sysslesatt mig med allt från att paketera lax till att skära mig på skärmaskinen. Det gjorde ont. Och blödde som skjutton på min stackars fingertopp. Som tur var fick jag ett fint blått plåster som livade upp tillvaron.

Nu så här i början av ett nytt år av mitt liv, ser man ju tillbaka på det gamla året. och när jag sumerar mitt första år som vuxen är det många minnen och känslor som finns med. De flesta alldeles underbara. Det här gjorde jag mitt 18:onde år på planeten jorden:


På min 18-årsdag åkte jag, mamma,
pappa och Hanna till Grekland i en vecka.
Vi solade, badade, sprang på den ursprungliga olympiska banan i Olympia,
spelade in filmer och skrattade så att vi grät. Fy vad roligt vi hade :)


ROMA med skolan. En hiskeligt speciell resa på alla sätt och vis.
Förutom tafsandet på statyer fylldes dagarna av sevärdheter och
kvällarna av drinkar på Hard Rock Cafe.
Teroier om utomjordingar och robotar upptog också en stor del av resan :)


Sälen med Susse, Bina och AK. En galen resa.
Bilden säger väl en hel del? 


Bangladesh. fantastiskt. underbart.
på bilden ser ni mig och Matilda,
läsandes högt ur "Bajsberättelsen"
skriven av allas vår bleka bengal Susanne.


London med mamma och Hanna. Jag älskar London. 
Vi gjorde allt man ska göra när man befinner sig i Europas metropol;
shoppade, strosade i parker, gick på musikal och mycket mer. 
På bilden är jag och mamma utanför Buckingham Palace.


Barcelona med globaldamerna och adoptivbarnen.
Mycket rolig och trevlig resa med en hel del taxiåkande och rödbrända ben :)


Första krogbesöket. (vitryssland räknas inte!)
så här såg jag ut då, liten och oskyldig, vad visste jag om världen? ;)

      
Men kanske är det ändå studenten den 5 juni, som var den största dagen under mitt 18:onde år.
En dag jag kommer att minnas så länge jag lever. Den lyckligaste dagen i mitt liv, hittills :)


Förutom ovan nämda händelser har jag även varit på bröllop, övningskört, skrivt uppsatser, varit på en del fester, fått en till hund, varit på Gotland, jobbat, gråtit, skrattat, blivit förälskad i Johnny Depp, gått på bio ovanligt mycket, läst sista Harry Potter-boken, sytt en flagga och mycket mer. Mitt första år i vuxenvärlden har varit minst sagt fartfyllt och och väldigt roligt! nu ser jag fram emot ett år som jag hoppas blir minst lika kul!

Ha det gott alla globalsystar ute i världen, vi ses snart!
/ Lisa aka Anitra

Lisen aka Anitra 19 ar!

Tank att globalsystrarna narmar sig tiden da det ar dags att kalla sig globaldamerna i stallet! Lisa har nu foljt linneas och Emelies exemepl och fyllt 19 ar! Gratulerar sager vi! Nu ar ju tyvarr Susanne och jag inte i Sverige for tillfallet och kan darfor inte gratta dig personligen just idag, sa det far bli pa det har viset istallet. Hoppas att solen stralar for dig idag och att du blir ordentligt uppvaktad!

Stor kram fran din globalsyster Matilda aka Gunilla



Alla dagar ar gyllene i Bangladesh...

…Och vissa dagar ar mer gyllene an andra..

Nar Tuhin var liten hade han en ovana att rymma fran skolan. Om mornarna tog han andra vagar an den som ledde till skolan, och kom han val dit flydde han genom fonstret for att leka med ko-skotarna utanfor. Det slutade med att hans mamma fick folja med honom till skolan for att forandra hans skolk-statistik.

 

Sjalv har jag aldrig varit nagon ultra-skolkare, men idag nar halva CRP dagen hade gatt kande vi bada hur den starka eftermiddagssolen ropade vara namn. Vi satt och at banglaglass tillsammans pa lunchrasten nar nagon av oss kom pa den briljanta iden att skolka. Den vackraste och mest narliggande platsen vi har att skolka pa ar ett gigantiskt universitetscampus en 20 minuters rikshawfard harifran. Det bestar av manga byggnader utspridda pa ett enormt skogsliknande omrade med vackra parker, trad, kor, monument och studenter. Tuhin foreslog att vi skulle aka igenom hela campus och promenera till byn som lag pa andra sidan.  Eftersom bengaliska byar minst sagt ar min melodi, fick han ett rungande JA till svar! Vi promenerade pa en tegelstensvag som gick genom ett ratt o-bengaliskt landskap. Angar och trad och kor som sag ut som de gor I Sverige. Val frame I byn satte vi oss ner pa ett te-stalle och raknade loven pa traden. Nagra meter bort lekte en unge med en leksak som Tuhin berattade om hur han lekte med som barn. Det var en traplupp kring vilken man skruvande ett snore, och sedan kastade ivag. Utmaningen lag I att fa den att snurra. Och kunde man det fanns det tydligen alla mojliga konster och tavlingar man kunde utfora med leksaken, som pa bangla heter lathim. Tuhin borjade visa mig, och jag fick ocksa prova. Sedan kopte vi en egen, och gick till ett smultronstalle pa en av angarna for att ova. Efter en stund flockades det bengaliska ungdomar runt oss, och gav mig alla mojliga rad och tips for hur jag skulle fa den att snurra. Efter ungefar en halvtimme, manga rad och tips och manga oskyldiga ben skadade av mina lathim-kast senare klarade jag det. ANTLIGEN. Jag fick till och med aplader av mina 50 lathim-instruktorer! Det sags ju att man ska sluta nar det gar som bast, sa jag satte mig ner och fotade nar Tuhin och lathim-mastaren av barnen utmanade varandra. Han vann. Jag tror de tar nagot fel pa varan lathim.

 

En pojke pratade lite engelska, och sa direct “aaaah, Zlatan Ibrahimovich” nar jag sa att jag kom fran Sverige. Lustigt nog var han faktiskt riktigt lik Zlatan! Nar jag sa det till honom blev han djupt tacksam. Zlatan verkar vara betraktad som en riktig lackerbit har I Bangladesh. Vi tog en gruppbild med Tuhin, mig och Bangla-Zlatan I forgrunden, sa ni blogglasare ocksa kan fa se hans Zlataniska nuna! En annan liten sotnot var lathim-mastaren, som minsann ocksa finns med pa ett par bilder. Jag funderade pa hur man oversatter begreppet linslus pa engelska..

Har inte skrivit pa ett tag, och det beror pa att det har hant himla mycket. Hela dagarna forsvinner pa CRP. Och trots att vi spenderar sa mycket tid dar, kommer jag nog minnas dagen iv skolkade med mer varme an de dagar vi faktiskt spenderade dar. Att inte vara sjukgymnaststuderande eller redan utbildad, utan bara en “vanlig” volontar ar tydligen ratt ovanligt. De har svart att hitta pa arbetsuppgifter at mig far jag kansla av ibland.

 

For de som inte har fatt det an, ar mitt bangla-nr +880 1723 0684 05


Imorgon ska vi till varat smultronstalle igen…

/Susanne

laddar min lathim....tva lathimisar..lathim-mastaren!lathim-mastaren...jag, i full fard med att forsoka..och forsoka..och forsoka...cricketgame
en konstnarlig narbild pa tuhin..tavling mot lathim-mastaren.

Historien om hur jag kom med i bengalisk tv.

Det ar inte varje dag en utlanning, en bidashe, skanker Bangladesh ett besok; och det marks. Det vet alla ni som var dar sist.. Det var inte sallan mobilkamerorna ogenerat trycktes upp i vara bleka ansikten nar vi promenerade gatorna fram.

For ungefar 10 dagar sedan gick jag och Tuhin pa en fotoutstallning, mest for att se om fotona han hade skickat in till utstallningen hade kommit med. De hade de inte. Men utstallningen var trots det fantastiskt bra, och jag fick se annu fler sidor av Bangladesh an vad jag trodde landet hade. Dar traskade vi runt, Tuhin och jag. Jag latsades vara djup, medan han var det pa riktigt. Han traffade nagra fotografvanner, och eftersom det var himla trevligt fortsatte jag traska omkring och se fasinerad ut av alla vackra fotografier. Och fortfarande latsas vara djup. For visst ar det bara djupingar som besoker fotoutstallningar? Nar jag som bast stod och beundrade ett foto pa tjurar som stangades, anade jag i ogonvran hur en nyfiken bengal stod med en gigantisk kamera i hogsta hugg. Jag tankte att jag later honom ta sitt nedrans foto, sa kanske han glad och nojd lamnar mig ifred. Men nar den vuxna men trots det omoget patrangande manniskan ungefar 30 sekunder senare FORTFARANDE stod i min ogonvra och hangde kunde jag inte lata bli att vanda mig om och undra vad manniskan holl pa med. Min sura min mottes inte av vilken kamera som helst; utan en filmkamera!

Jag promenerade lugnt och sansat till andra sidan korridoren, varpa mannen dramatiskt springer efter mig fortfarande med en gronblinkande filmkamera i hogsta hugg. VAD I HELVETE; sager jag tjurigt pa svenska, och flyr darifran till Tuhins trygga ring av fotografkamrater.. Efter den dagen tankte jag inte sa mycket mer pa det, anda tills igar nar Piya (Tuhins kusins flickvan) sa att hon hade sett mig pa en av Bangladeshs 5 nationella kanaler, springa omkring pa en fotoutstallning. Men varfor sag jag sa arg ut, undrade hon.. AH, vad jag skrattade!!! Och ah, vad jag envist ska se glad ut nasta gang en bengal med filmkamera narmar sig..


Viktiga saker som har hant:
*We went to Lalbagh fort in old Dhaka, and took BEAUTIFUL pictures! (or...Tuhin did) There, we met a blogger who wanted pictures of us for her blog. So.. we took one of her and me as well, for this blog. ;)
*I got the results for university application. If I want to, I can become a physiotherapist student in Vasteras this fall!
*We're back in Savar after being in Dhaka since last thursday. I became ill, so we had to postpone going back to Savar and CRP.
*Jag har fatt ett myr(!)bett pa mitt ogonlock.
*It turned out that Tuhin can fit my whole fist in his mouth, after a whiles research..



Min tid på Hornudden är slut för denna sommar

Nu har jag slutat jobbet, så nu är det välförtjänt slapptid som gäller! I fredags plockade jag och Emelie våra sista tomater och även om vi har haft en rolig tid på Hornudden så är det väldigt skönt. Om ni läser DN kanske ni såg helsides-reportaget om Hornuddens trädgård utanför Strängnäs?! Det är ett vansinnigt trevligt ställe, där det odlas underbara grönsaker, så som tomat i alla möjliga färger och former, gurka, sallad, chili, paprika, men även örter och bär. Allt är helt ekologiskt och smakar himmelskt!

Det är verkligen en idyllisk arbetsplats för det ligger precis vid sjön, i en skyddad vik, på en udde, (man kan alltid ta ett dopp!) där finns söta kattungar, nybakat bröd till fikat och underbar lunch varje dag. Men det bästa är ju alla roliga personligheter som arbetar där, de är i alla åldrar och från världens alla håll! Karin och Mats som äger Hornudden är medlemmar i en volontärorganisation, så under senaste året har det varit underbara människor från Sydafrika, Polen, Costa Rica, Nigeria, Brasilien och Grekland! Så det blir bra engelskträning för alla!

Heja EKOLOGISKT får bli min klämmiga abslutning denna gång, man blir verkligen inspirerad efter att ha tillbringat tid på Hornudden där vikten av att handla ekologiskt ständigt predikas!

Eko-global kram till er alla!
~Global-tilda

   

Halsning fran en myggbiten Susanne..

Lisa. En hemlighet ska jag allt beratta for dig. Meningen med livet ar en myt.

Mycket har hant sen sist jag och Tuhin skrev varat forsta inlagg fran Savar. Idag ar det bengalisk helg, och eftersom vi jobbade halvdag pa CRP igar akte vi till Dhaka senare pa dagen. Idag vaknade vi klockan 3(!) och kande oss antligen utvilade.. Innan vi akte till Savar brukade vi ga och lagga oss vid tre pa natten, och vakna ett. Men sen vi borjade jobba pa CRP har vi gatt och lagt oss 3, och vaknat sex. Valdans ohallbart, men hittills ocksa ratt oundvikligt. Vi kommer hem halv 6 om dagarna, och ska tvatta och laga mat, och sitta pa taket nar det ar stromavbrott i tva timmar.

Det ar himla mysigt att bo i varat bengaliska kollektiv i Savar, men det har nagra fa baksidor.
1. Folk stirrar mer an i Dhaka. Jag har blivit ratt immun numera, men tror absolut att det ar jobbigt for Tuhin.
2. Det finns kackerlackor i koket. Varje dag diskar Tuhin, och jag star pa en pall mitt i koket och trampar och kampar for att vara ett trevligt sallskap. Jag tror dock detta ar till stor underhallning for de andra familjerna som delar kok med oss, sa ett helhjartat minus ar det inte.
3. Myggbett. Vilket ar himla konstigt, eftersom jag aldrig har sett nagra myggor. Vi har myggnat, och overdoserar myggmedel, men inget hjalper. Mina fotter ar spektakulart prickiga.

oj. Nu ska vi tydligen aka hem. Ugglar hemma hos Tuhins van.

Mamma. Om du vill far du garna ringa en svang.

Hoppas allt ar bra dar  hemma!!!!!!!!!!!!!!!!! pusspusspuss

äventyrsfattigt

När man i inlägget nedan läser om Susanne och Tuhins äventyrsfyllda dagar kan man ju inte undgå att lägga märke till att man själv inte lever ett sådant spännande liv. Trots att jag har semester har det varit ganska äventyrsfattigt. dagarna fylls av TV-tittande och funderingar på om jag inte borde läsa lite teori (vilket jag naturligtvis inte gör, eftersom det är så fruktansvärt tråkigt) eller om jag borde dra ut på en stavgångs-runda. men allt detta är som sagt bara funderingar, och medan jag funderar går dagarna och snart är sommmaren förbi. Och jag har bara jobbat och jobbat. "Pengar, pengar", tänker ni, men jag vill ju minnas den här sommaren som något särkilt, inte minnas alla gånger jag packeterade in lax. Det var tufft när inslikten om vad livet handlar om slog mig för några veckor sedan. meningen med livet verkar vara att jobba så mycket som möjligt. Att stiga upp i gryningen, jobba tills mörkret sänker sig över staden och sedan cykla hem i ilfart för att äta mat och sitta stirrandes på TV:n nån timma innan man kommer på att man måste sova. För nästa morgon börjar proceduren om igen. herregud, jag vill inte jobba. (även om jag är väldigt nöjd med jobbet jag har)

Jaja, dagen har i alla fall burit något trevligt med sig. Precis när solen började gå ner åkte jag, mamma och pappa ut och tittade på tomten där vårt nya hus ska stå. De släppte av mig vid busshållsplatsen så att jag fick stavgå den kilometerna in till tomten på den lilla grusvägen som slingrar sig mellan de gröna fälten. Det var fantastiskt vackert att se solen kasta sina sista strålar över landskapet. Jag längtar som en tok tills vi får flytta in, där kommer jag leva lyckligt tills jag flyttar hemifrån. Jag hade även turen att få se tre rådjur och en älg på promenaden.

Vill även sända en hälsning till Susilull och Tuhidul som befinner sig på andra sidan jorden, där solen snart går upp över risfälten. Hoppas ni har det underbart! :)

/ Lisa

Greetings from Bangladesh

Today we moved in in our own bengali castle in Savar. After a long taxi trip, with all sorts of getting stuck in the mud-adventures, we finally reached here after the sun had set long ago.Tomorrow we look forward to start our three week long staying at CRP as volunteers.

So far, time has flown. Tuhin has introduced me, Susanne, to all of his friends, and we have been roaming all around the city. Both on rickshaw and motorbike. To go on Tuhins bike is always an adventure. When we went to Savar yesterday to check our room out, it decided not to work anymore. We left it by a gas station and took a taxi there... something we were happy for on the way home, when it started to rain like crazy. We then got stuck in the same vattenpuss as we did today, but the first time was more fun than the second one.. getting stuck in vattenpussar is a one time pleasure.

But, after reaching here, the action wasn`t over... When we, tired and sweaty, were trying to unpack our stuff, there was a powercut. After hanging out on the roof of the building with Tuhins cousin Robin and his friend Rana for approximatly one hour the power came back.. when we then tried to plug in our fan we bought yesterday, the cable caught fire. herregud. no end to the drama.. anyway, we survived with both hair and smiling faces!

...utover det har Tuhin kopt mig en SA snygg shalwar khamez. det tackar jag for;)

PUSS to all of the members of our globalfamily from Touhidul and Susilull <3


..after finally being able to relax in our room.

Hit med lite farligheter, jag har väntat länge nog nu!

...Imorgon kommer jag...

Det är 1 dag och 18 timmar tills jag landar i Bangladesh. Jag har inte packat. Fast jag har färgat mina ögonbryn, och trots att jag just nu mest ser ut som en clown övertygar jag mig om att jag kommer bli rykande het när färgen bara lagt sig lite lite..

Imorgon bjöd jag min globala familj+släktingar på avskedsmiddag. Det bjöds på den, förutom nudlar, enda rätt jag behärskar; ugnsgratinerade tortellinis. Vi målade mustascher på våra fingrar och skrattade åt Matildas imitation åt mr napkinhead. Vi skrattade också minst lika högt när Matilda satte coca cola i halsen. Det gjorde inte Matilda..

Och herregud.... Imorgon åker jag. Resan jag har planerat i ett halvår och som hittills mest känts som en dröm har plötsligt smugit sig på mig bakifrån och överraskat mig totalt.

Jag lider av ordtorka och resfeber.

/Susanne (Bifogar en vacker bengalisk bild av global-fotografen Tuhin)




RSS 2.0